Tess
Tänkte precis skicka iväg ett sms till pojkvännen som var så orolig över att jag hade spindelbesök (han ringde till och med och frågade hur jag mådde <3)
Jag tänkte skriva "MONSTRET ÄR DÖTT", sen slutade jag skriva. Monstret är ingen jävla spindel. Monstret är min lilla tessis. Min familjs vackra labrador/schäfer blandning. Ebenholtssvart med djupa bruna ögon och ett leende som kunde få vem som helst på bättre humör. Älskade fina Tess.
Det fina monstret, jag har pms extremt ofta och hon var rätt påig därför blev hon ett monster - men ett älskat sådant, gick tyvärr bort för ett par månader sedan. Och nu sitter jag och gråter. Självklart.
Man kan inte låta bli att tänka på att hon kunde faktiskt finnas kvar... Om jag bodde större till exempel hade hon kunnat bo med mig. Men under de rådande omständigheterna gick det inte och hon har det nog bättre nu. Men i alla fall. Jag saknar henne väldigt mycket.
Eftersom hon bodde hos min mamma och jag har flyttat ut så påminns jag inte så ofta om att hon inte längre finns kvar. Men när jag är där och hälsar på och öppnar dörren och inte blir mött, då blir jag påmind och det hugger.
Usch fick inte ens säga hej då. Eller jag orkade inte. Vågade inte. Känslomässiga jag hade väl brutit ihop och då hade det bara varit synd om henne.
Som sagt, Tessies, ditt lilla monster, jag saknar dig jättemycket och jag hoppas verkligen att du har det bra, vart du än är. Att du får gå omkring i ett underbart morfinmoln och sova i vita soffor framför tv-apparater :)
......
Skulle bra gärna vilja ha en hund igen. Visst det gör ont när de går bort, men ja, jag saknar det...
Kommentarer
Tänkte precis skicka iväg ett sms till pojkvännen som var så orolig över att jag hade spindelbesök (han ringde till och med och frågade hur jag mådde <3)
Jag tänkte skriva "MONSTRET ÄR DÖTT", sen slutade jag skriva. Monstret är ingen jävla spindel. Monstret är min lilla tessis. Min familjs vackra labrador/schäfer blandning. Ebenholtssvart med djupa bruna ögon och ett leende som kunde få vem som helst på bättre humör. Älskade fina Tess.
Det fina monstret, jag har pms extremt ofta och hon var rätt påig därför blev hon ett monster - men ett älskat sådant, gick tyvärr bort för ett par månader sedan. Och nu sitter jag och gråter. Självklart.
Man kan inte låta bli att tänka på att hon kunde faktiskt finnas kvar... Om jag bodde större till exempel hade hon kunnat bo med mig. Men under de rådande omständigheterna gick det inte och hon har det nog bättre nu. Men i alla fall. Jag saknar henne väldigt mycket.
Eftersom hon bodde hos min mamma och jag har flyttat ut så påminns jag inte så ofta om att hon inte längre finns kvar. Men när jag är där och hälsar på och öppnar dörren och inte blir mött, då blir jag påmind och det hugger.
Usch fick inte ens säga hej då. Eller jag orkade inte. Vågade inte. Känslomässiga jag hade väl brutit ihop och då hade det bara varit synd om henne.
Som sagt, Tessies, ditt lilla monster, jag saknar dig jättemycket och jag hoppas verkligen att du har det bra, vart du än är. Att du får gå omkring i ett underbart morfinmoln och sova i vita soffor framför tv-apparater :)
......
Skulle bra gärna vilja ha en hund igen. Visst det gör ont när de går bort, men ja, jag saknar det...
Trackback
